Takterna sitter i, även här i Aix

Jag har avklarat historieprovet nu. Precis som vanligt satt jag tiden ut och skrev, det vill säga två hela timmar. Det var bara ett par flitiga asiater som utnyttjade de sista ynka minuterna bättre än mig.

Fyra sidor blyerts lyckade jag peta ner. På franska.

Den bedriften kan jag inte säga att jag hade varit kapabel till för två månader sedan, så jag har nog lärt mig en del trots allt. Men även om jag kan skriva och förstå franska bättre så är jag fortfarande värdelös på å snacka franska. Precis det jag verkligen vill bli bra på alltså. Men jag har ju två månader kvar på mig, så än finns det hopp!

Igår pluggade jag historia HELA kvällen...

Ja, jag ägnade nog varenda minut igårkväll åt fransk historia. För jag bloggade ju absolut inte (bara två inlägg, ju!)...


Och jag låg absolut inte i soffan och sov. Nejnej...


Och jag kastade absolut inte mina pennor på Annika när hon försökte dokumentera allt detta. Onej...


Näe, flitig som jag är satt jag väldigt koncentrerat och begrundade mina lektions anteckningar med stor entusiasm!


Men provet är inte förrän 17:00 ikväll, så jag har gott om tid på mig att plugga lika flitigt nu under dagen. En bra start på det är ju att inte sätta sig vid datorn för att blogga, så det ska jag absolut inte göra...

Halvtid!

Idag kom det en tjej från Holland hem till oss. Anledning var att hon var intresserad av våran lägenhet då vi flyttar ut - det är ju inte så länge kvar...

Det kändes lite hemskt att inse att det är så lite tid kvar här. Och en fjärdedel av tiden som är kvar ska ju faktiskt tillbringas i Sverige. Men när jag räknar på det inser jag att vi faktiskt precis nått halvtid. 60 dagar kvar till vi har slutat skolan. Det är två månader kvar alltså. Två har passerat. Vi har även kommit halvägs i antal effektiva skoldagar. Sex och en halv vecka av tretton.

Hennes besök ledde dock inte bara till en massa kalenderräknande, utan vi kändes oss även tvungna att städa innan hon kom förbi. Så nu är lägenheten finare än vad den någonsin varit! Annika har tänkt passa på å ta en massa bilder på lägenhet då den är i detta tillstånd, och det slog mig att jag nog aldrig lagt upp några bilder på hur vi bor, så jag kanske lånar några och lägger upp senare, det har ju varit skralt med bilder de senaste inläggen.

Frankrikes Nationalsport

Idag på vägen hem från skolan möttes jag av några hundra elever som bar på banderoller, viftade med flaggor samt skrek slagordsramsor i megafoner. Det var nästan så att jag var sugen på att haka på dem. Tyvärr var jag dock inte säker på vad de demonstrerade mot; händelserna i Paris de senaste dagarna eller om det bara var en del i strejken. Franska elever är hursomhelst inte lika beskedliga som vi hemma i Svea rike.

Någon som höjde på ögonbrynen av kombinationen elever och strejk? Det gör man inte här. I Frankrike är politik samtalsämnet nummer ett och därmed får de unga upp ögonen för detta fenomen mycket tidigare än i övriga delar av världen där man för det mesta snackar sport, musik och amerikanska tv-serier.

Här i Frankrike pågår det ständigt strejker, särskilt under hösten. Just nu är det tågpersonalen samt just universitetseleverna som visar sitt missnöje mot regeringen. Och det rör sig inte om att skolka några lektioner för att skrika lite på gatan. Onej. Dessa elever strejkar på som vilka uppretade arbetarna som helst! Tror de har strejkat i snart två veckor…

Om ni tror att de vuxna ser ner på detta beteende så kan ni inte ha mer fel. Nio av tio här i Frankrike står på elevernas sida (till skillnad från tåg-strejken, de har nästan nio av tio emot sig tror jag). En av våra lärare berättade att elever ända ner i tolvårsåldern har strejkat, ivrigt påhejade av föräldrarna. Skolplikten åt helvete liksom!

Det är inte för inte som strejkandet kallas för Frankrikes nationalsport!

Jag skriver för att skriva

Jag har fått order av vissa att uppdatera bloggen oftare. Och jag vill verkligen skriva något här (mest för att ha en anledning till att slippa undan historie-plugget). Jag gillar dock inte att skriva helt meningslösa inlägg, vilket är precis vad jag gör just nu.

Men för att få någon som helst substans i det här inlägget ska jag skriva lite grann om det som ständigt rör sig i en tonårskilles tankar - nämligen mat (just det, mat, vad trodde du?!).

Efter att ha ätit relativt sunt och i princip helt avstått från godis och dylikt under nästan två månader så urartade mina matvanor i helgen.
Fredag - efter skolan var jag jättehungrig, så jag gick och tog en Charolais på en liten restaurang/snabbmatsställe nära oss. Fransk snabbmat när den är som bäst! En Charolais är en varm baguett med samma innehåll som en hamburgare brukar ha, samt gudomligt goda hemlagade pommes. På kvällen svängde jag förbi Robert. Han var hungrig. Det slutade med att vi gick på samma ställe som jag ätit lunch på. Denna gång tog jag en fiskburgare. Maten där känns ändå relativt nyttig jämfört med de svenska alternativen. Vid tog hem maten till lägenheten och avnjöt den med ett par glas vin. Jag avstod dock frestelsen då vi efter midnatt passerade 24h-bageriet. Lite duktigt av mig i alla fall!
Lördag - Vi firade Thanksgiving. Say no more.
Söndag - Jag och Annika sa, "idag ska vi vara nyttiga", vi hade nämligen en stor skål med kycklingsallad i kylskåpet. Nyttigheten höll sig till på kvällen då salladen var slut. Vi skulle ha filmkväll med Robert, så innan han kom passerade vi affären. Jag inhandlade en pizza samt två påsar chips. Innan jag hann trycka i mig pizzan undrade Robert om vi skulle med och köpa glass innan filmen. Självklart. Efter två delikata skopor Ben&Jerrys-glass tryckte vi två påsar chips till filmen som avslut på veckan. Nyttigt var ordet.

Efter denna hemska (underbara) mathelg bestämde vi oss för att äta nyttigt i veckan. Dvs, precis som vi har ätit innan denna helg, samt att vi ska låta bli vår dagliga baguette (hemska tanke!!).

Som start på våran nyttiga vecka var jag dock tvungen att äta upp pizza jag inte åt i gårkväll, jag kunde ju inte låta den gå till spillo liksom...

Låtsas-skola

Idag är det tänkt att vi efter två roliga dagar ska vara duktiga och ägna oss åt studier. Vi har nämligen en hel del läxa och ett gigantiskt historieprov på onsdag som vi inte har en susning om hur vi ska klara av.

Tänk er själva att sammanfatta 1500 års historia på ett annat språk, när du kanske förstått högst 50% av det läraren sagt på lektionerna. Yippie-kay-yey som Bruce W brukar säga...

Än roligare känns det här då man vet att det egentligen inte ger någonting. Våra betyg här räknas ju som ingenstans. "It feels like a fake school", som Robert sa. Vi som inte är här i utbyte med något universitet där hemma behöver egentligen inte prestera ett skit.
Ja menar, vem kommer egentligen bry sig om det där papperet jag kommer få då jag lämnar det här stället? Visst, någon arbetsgivare kanske tycker att man verkar ambitiös när man kan visa upp att man pluggat i Frankrike, men bryr han sig verkligen i sådana fall om jag inte blev godkänd i historiekursen? Känns inte så...

Menmen, min osvikliga tävlingsinstinkt, som gör att jag verkligen inte klarar av att underprestera utan att känna mig totalt misslyckad, gör att jag kommer plugga en hel del ändå. Förhoppningsvis nog mycket för ett godkänt betyg i alla fall.

Jag är tacksam för...

När man befinner i en sådan konstig tillvara som vi befinner oss i just nu, alltså att bo Frankrike men i princip bara umgås med andra utlänningar, så är det inte bara den franska kulturen man tar efter. Vin och baguetter i all ära, men igår firade vi våran första amerikanska Thanksgiving.

Det var Jenae i min klass som hade bjudit in oss till deras Thanksgivings-middag igår. De hade lagat jättemycket mat, plus att alla som kom dit (vi var 16 pers till bords) hade med sig en egen maträtt!

Jag åt mig spymätt. Och sedan var det dags för efterrätten (läs efterätterna). Det var pumpapaj, äppelpaj, nybakta chocklat-chip cookies och diverse andra amerikanska sötsaker, naturligtvis ackompanjerat med glass och vispgrädde. Vi åt middag vid sex-tiden igår. Nu när jag skriver detta är klockan tolv, 18 timmar senare alltså, och jag är fortfarande mätt…
(och om precis en månad är det julbord, suckade min stackars mage)

Förutom att den feta kalkonen saknades så innehöll gårdagens fest allt som en amerikansk Thanksgiving ska innehålla. Jenae höll det där typiskt amerikanska tacktalet som aldrig skulle kunna yttras i ett Svensson-hushåll och vi fick alla varsitt kort av henne med en personlig liten hälsning och ett tack för att vi kom.
Papper satt uppklistrade på väggen där man skulle skriva vad man var tacksam för, teckningar på pilgrimer, indianer och kalkoner hade också åkt upp på väggen men ingen kunde egentligen återge berättelsen bakom Thanksgiving.

Efter den gigantiska måltiden försökte vi ta oss ur våran matkoma genom lite olika lekar, bland annat charader.

Men det var kanske ändå något som saknades. Familjen så klart – på gott och ont. Som en av gästerna uttryckte det:
”Den här festen innehåller det bästa av Thanksgiving; massa mat, massa vänner och ingen full och psykstörd faster som sabbar festen!”

Amerikanerna nickade instämmande.

Det var i alla fall en jättetrevlig kväll och jag är väldigt tacksam att jag fick vara med på en riktig amerikansk Thanksgiving!

Annika hade med sig kameran, inte jag, så jag lånar några av hennes bilder. Här är hela gänget i alla fall!


Kakor och pumpapaj! Gottgottigottgott!


Tjejerna vann charaderna, vi killar deppade ett tag och skyllde på att vi hade fler utlänningar i laget...

Om en månad kommer tomten!

Och nu är det julstämmning i Aix. Igår kväll tog jag och kameran en liten kvällspromenad genom staden för att plåta lite julgrejer. Med en månad kvar till julafton har staden verkligen förvandlats. Långa lampslingor hänger i vartenda träd, stora lysande stjärnor sitter på lyktstolparna och tontänerna är upplysta.



Hela Cours Mirabeau är upplyst av lampslingor och vid sidan av den drygt femhundra meter långa gatan har det slagits upp små trästugor som kränger mer julprylar än ni kan föreställa er. En massa karuseller har ställts upp runt rondellen och det känns nästan som om det är en karneval som dragit in över staden.
En julgran står på Hotel de Ville, som vi passerar varje dag till skolan. Ja, julstämmning helt enkelt. Att värmen har kommit tillbaka kanske inte tillför just julstämmningen någonting, men jag har inget emot att kunna strosa omkring med kameran i t-shirt och tunn jacka på kvällen.


Så långt lamporna sträcker sig, lika långt står det sådana här små trästugor. Alla har inte öppnat än, men jag kan föreställa mig hur de blir då springer mellan dessa för att hitta sina sista-minuten-julklappar...

Svenska hösten saknas ej!

Idag regnade det, eller nästan i alla fall. Några droppar kom det då jag tittade ut imorse tror jag. Visst, jag har lite att skriva om, men anledningen till att jag tar upp vädret är att hösten här är så mycket bättre än hösten hemma.

Räknar man med dagens duggande så har det regnat sammanlagt två eller tre gånger under de snart två månaderna vi tillbringat här. Tillsammans med det mycket sällsynta snöfallet som kom förra veckan är detta den totala mängden nederbörd vi fått känna på.
Även om värmen inte är något särskilt att hurra för här så är det hursomhelst skönt att slippa undan den blöta och slaskiga väntan på vintern.

Angående Konungariket Sverige

På skolan jag fördriver tiden på här nere i la France går jag en gång i veckan en kurs i fransk historia. Vi är just nu inne på tiden då Frankrike blev just Frankrike. Därför fick vi som en liten del i våran läxa till i veckan i uppgift att ta reda på när vårat land deklarerades självständigt eller liknande. När Sverige blev Sverige kort alltså.

Jag begrundade detta en stund och insåg att jag faktiskt inte hade en susning. När jag sedan surfade in på wikipedia för att undersöka saken insåg jag varför.

Sverige är ett väldigt konstigt land. Det heter egentligen inte ens Sverige, utan Konungariket Sverige är den rätta benämningen. Vi har inget officiellt språk i Sverige, det är ingen under det senaste milleniumet som har orkat ta tag i den saken (däremot har vi flera officiella minoritetsspråk; samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch).
Efter lite ytterligare surfande ser jag att Sverige inte heller har någon nationalsång! Wikipedia säger som följer om Du Gamla Du Fria: "Till skillnad från många andra nationalsånger har detta musikverk aldrig officiellt, genom politiska beslut, antagits som nationalsång." Jag har upphört att bli förvånad...
Men då var det ju också det där med läxan, när blev vi självständiga egentligen? Näe, det är tydligen så att Sverige aldrig blivit varken självständigförklarat eller erkänd som nation, vi finns alltså egentligen inte...
Kanske kan dessa saker vara någonting för herr Reinfeldt att ta tag i? Då har han ju gjort nånting bra under sina fyra år vid makten i alla fall!

Drömmar om hemlandet

Nu har jag länge varit i en period fri från den där känslan som brukar kallas för hemlängtan.
Jag trivs med tillvaron här och kan komma på mig själv med att bara vandra omkring på gatorna och njuta av att vara i Frankrike (precis som min Frankrike-älskande vän Louise sagt åt mig att göra)!

Men det är just nu när jag befinner mig i detta tillfredställda tillstånd som jag börjar drömma om dagen jag kommer hem, dagen jag åter sätter min fot på Västerbottnisk mark. Två nätter i rad har denna framtida dag besökt mig i mina drömmar. Märkligt.

För att glömma mina nattliga tankar och fokusera på verklighet så är det nu exakt en månad kvar tills jag åter sätter tidigare nämnda fot på svensk mark åtminstone. Det betyder med andra ord att julen närmar sig. Diverse julutsmyckningar har redan åkt upp här i Aix och jag ska väl försöka fotografera dessa nån dag och lägga upp på bloggen. I övrigt har väl inte någon riktig julstämmning infunnit sig än...

Har egentligen inte något mycket annat att berätta, läxorna har ökat med en alldeles för brant kurva och det tar upp en del tid. Hoppas dock på att vi gör bort det värsta nu så att det inte blir allt för tjockt lagom till jul!

I korthet

Sakerna jag hade tänkt blogga om men inte kunnat senaste två dygnen:

* Vi fick vårat element till slut, faktiskt mindre än ett dygn efter vad som var sagt, jag är imponerad! Anni är snabbare än medelfransyskan, helt klart...
* Vi skulle till IKEA igår, jag, Annika och Ingeborg. Halvvägs till bussen insåg vi attt vi bara skulle hinna vara där i en halvtimma innan sista bussen hem skulle gå, så vi vände om och köpte en jävla massa mat istället. Kirrade värsta lyxmiddagen och blev jättemätta.
* Bestämde oss för att fara till IKEA idag istället, men efter vårat middag blev det en spontan liten festkväll, en svensk-bekanting här fyllde år mm. Kom hem klockan fem, vaknade vid tre, insåg att det skulle bli ungefär samma tidsbrist idag som igår, så vi tar nog IKEA nästa helg istället.
* Våra planer på att bestiga berg igen i helgen är nog också lagda på is, anledningen är att det blivit så kallt. (Dock inte under noll som där hemma, men vi tycker det är kallt ändå!)
* Och eftersom det är under noll så förstår ni att snön inte alls ligger kvar på marken. Det var inte många flingor som överlevde kraschlandningen i torsdags och de få som gjorde de smälte bort innan kvällen var slut...


"Lyxmiddagen" bestod av följande:
Varmrätt: Stekt kykling och ris med curry-kryddning, massa mumsig sallad, den obligatoriska baguetten och vin, såklart.
Efterrätt: Baguette och ost, färsk ananas. Mer vin. Såklart.

Internet hatar mig!

Det känns som att jag inte har bloggat på jättelänge, men jag insåg just att det bara var två dagar sedan senast. Anledningen till detta är dock inte att jag inta har haft saker att skriva om, utan helt enkelt att vårat internet har börjat hata mig! Då Annika sitter vid datorn funkar det för det mesta bra, men då jag ska göra något tvärvägrar den!

Så för att vinna över internet på min sida har jag virkat ett litet klädesplagg till våran trådlös adapter. Jo, ni läste rätt. Jag har virkat! Annika har ju satt igång med virkande på heltid så hon lärde mig också. Förutom den lilla adapter-overallen har jag även virkat en objektiv-värmare till min kamera. Jag håller mig helt enkelt till klädesplagg åt elektroniska prylar, de är inte lika kräsna som människor...

Mina vackra alster! Nu behöver inte USB-adaptern frysa längre, den ligger ju nämligen oftast utanför vårat fönster, eftersom signalen är bäst där.

Nu är jag dock ganska mätt på det här med virkandet. Hade något sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ligga i en soffa i en egen lägenhet i södra Frankrike och virka klädesplagg till min systemkamera, då hade jag nog dumförklarat den personen ganska saftigt. Det blir inte alltdi som man tänkt sig helt enkelt.
Har i dagarna kommit fram till att det kommer kännas jättekonstigt när den här tiden är över. Livet här är verkligen min vardag nu och att komma tillbaka till Bureå i januari känns lika främmande som det för 7 veckor sedan kändes att flytta utomlands. Hela livet förändras - en gång till. Men jag har bestämt mig nu för att jag kommer hem som det var tänkt i alla fall. Funderade seriöst på att stanna i ett år i ungefär två dagar, men I'll be back precis som planerat...

Snö!!! (precis det jag längtade efter då jag flyttade till Medelhavet)

Idag har det snöat. Här. I södra Frankrike.
Att snö faller här händer kanske en, max två gånger om året, dock väldigt sällan före nyår och i princip aldrig i mitten av november. Vi är väldigt lyckligt lottade tydligen...

När det började snöa satt vi i ett klassrum med väldigt stora fönster. Det ögonblicket kommer merparten av våran klass aldrig glömma, för de flesta var det nämligen första gången de sett snö falla! Det var väl ungefär jag och tjejen från Sibirien som inte var alltför imponerade!

Ute såg vi hur folk gjorde piruetter medan de blickade upp mot det vita som sakta letade sig ner mot marken och förvandlades till blöta fläckar.
Folk som tidigare hade stått ute och huttrat i vinterjackor rusade ut från sina klassrum i bara t-shirt för att skåda det märkliga som höll på att ske utomhus.

Snöfallet pågick i dryga två timmar, men inget stannade kvar på marken. På bilarna som stod parkerade utanför vårt klassrum stannade dock en dryg centimeter snöslask kvar och när vi blev utsläppte nedlät till och med jag mig till att delta i ett litet snökrig med några av snö-oskulderna i min klass.

Mobilkameror och små kompektkameror blixtrade hela tiden utanför fönstret så länge spektaklet pågick, men jag tog ingen bild till bloggen - ni där hemma vet ju liksom hur snö ser ut...

Om fransk administration

Jag tror att det är ganska välkänt hur det är med fransmän och administration. Kort sagt så är de inte särskilt bra på det. Har hör flera historier om hur det tagit ett par månader att få ett nytt bankkort mm, men jag tänkte ta och berätta en liten självupplevd historia i ämnet.

Nämligen det här med våra studentkort. Men jag tar det hela från början:
När jag fick mitt antagningsbesked hem i brevlådan (vi pratar Sverige nu alltså) så var mitt födelsedatum felskrivet, jag var tydligen född -88. Jag ringde till språkresebyrån som ordnar den här lilla Frankrike-utflykten åt oss och meddelade detta. De vidarebefodrade uppgifterna till skolan.

Vi hoppar fram till första oktober. Jag och Annika ska skriva in oss på skolan. Jag påpekar en extra gång att jag är född -89, hon säger att de fått in rättelsen och att allt är lungt.

Vi hoppar fram lite till. Cirka tre veckor senare får vi våra studentkort (de är bara dryga veckan försenade), vi blir inte alltför imponerade. Studentkortet består av ett blått papper med lite text på och en fasthäftad bild av oss i ena hörnet, viker man ihop det ser det nästan ut som ett kort. Vi undrar varför detta har tagit sån tid. Robert frågar om fransmännen känner till de här korten i plast som används i amerika. Han får inget svar.

Jag begrundar mitt kort. Jag är fortfarande född -88. Jag som tyckte jag hade varit duktig och sagt till två gånger, det var tydligen ett par gånger för lite. Jag begrundar kortet lite till. Nu är min adress (som uppenbarligen var rätt då brevet kom hem i brevlådan i Sverige) också fel. Jag bor tydligen i Sodertalje numera. Jaja, jag har ju bott där en gång i tiden i alla fall...


Jag påpekade allt detta för våran hyresvärd/hon i receptionen på skolan (samma person alltså) och nu ska allt vara rätt. Det tror jag vad jag vill om men. Hon sa att hon skulle fixa nån som kom och lagade våra fönster (det sa hon redan den första oktober då vi fick lägenheten), hon sa att hon skulle komma med sladdar till TV:n (näe, den har vi fortfarande inte kunnat använda än) och också komma med nån sorts värmegrej, vi har ju som bekant inga element i vår lägenhet. Hon sa att hon skulle komma vid åtta. På franska betyder det att man dyker upp tidigast halv tio...

Varken världens bästa bild eller studentkort, men jaja...

------------------------------------------------------------
Jag tittar i mina historie-anteckningar. Läser att det var en kung vid namn Philippe le Bel som utvecklade den moderna administrationen i Frankrike. Han dog 1314. Inte konstigt att det här landet är som det är.

Uppfrächad layout!

Ja, nu ser min blogg lite personlig ut för första gången någonsin!
Det får jag nog till större delen tacka Annika för (om man räknar bort min otroligt starka insats som modell såklart...).

Så vad tycks egentligen? Bra, dåligt, nått som saknas eller bör plockas bort?
SJälv är jag nöjd i alla fall :)

Mitt-i-natten-bageriet och det där berget!

När jag väl kom i säng inatt, någon gång kring två blev det, så var det inte alls svårt att sova. Anledningen? Ja, den låter ungefär som följer:

Helgen började ovanligt lungt, fredag gjorde vi nämligen inte alltför mycket (vi hade ju trots allt varit ute torsdag kväll...). Lördag däremot, så hade vi lite folk på besök. Från början var det tänkt att det skulle bli lite av en svensk-kväll, men med facit i hand så känns det lite som en överdrift. Tre amerikanskor, en svenska och en norska trängdes tillsammans med oss i vår lilla lägenhet till att börja med. Precis som där hemma var det jag och en massa brudar alltså ;)

Svenskt, amerikanskt och norskt i samma soffa!

Efter att för första gången i mitt liv deltagit i leken "Psykologen" så skulle Sofie och amerikanskorna ut på en klubb, vi skulle möta upp senare var det tänkt.

Efter ett tag dök Robert upp istället. Och lite senare Ester och Malin (två svenskor från våran skola). Nu kunde man kanske kalla det för svensk-kväll, Robert kan ju trots allt lite svenska, och Ingeborg pratar ju lika bra svenska som skåningarna så...

Det blev dock ingen utgång för oss under lördagsnatten. Ja, om man inte räknar 24h Boulangerie som utgång, det vill säga. 24h Boulangerie är ett dygnet-runt-öppet bageri med diverse natt-delikatesser, jag brukar oftast köpa mig en pizza-slice. Det här stället är Aix motsvarighet till Max hemma i Skellhell, vill man ha nått i magen efter en utekväll är det alltså hit man kommer!

"Mums", säger Robert!

När vi väl kom i säng hade klockan nog hunnit slå fyra, ingen bra idé att vara upp så länge, vi skulle nämligen upp och bestiga ett berg på söndagen. Det ni!

När väckarklockorna ringde klockan 10 var vi med andra ord inte alltför pigga på att kliva upp, men det fanns inte så mycket att göra åt saken. En timma senare hade vi i alla fall på något vis lyckats ta oss ner till bussen med packad picknickväska å allt.

Bussen ut till berget, St. Victoire, var ingen vanlig buss utan en minibuss. Alla som stod å väntade hade inte en chans att få plats. Vi fyra (jag, Annika, Ingeborg och Monica, en amerikansk vän till Ingeborg) lyckades dock alla få oss in i bussen. Väl framme vid berget gick vi omkring i en timma innan vi hittade stigen man skulle börja vandra uppför på (det blev ett antal felvändor).

Bild 1: "Kanske är det hitåt vi ska?"

Bild 2: "Nej, fel igen

Efter cirka en timmes vandring uppåt satte vi oss ner på marken och hade vår lilla picknick. Vi hade inte ens kommit halvvägs uppför berget, men var av förklarliga själ ändå väldigt trötta. Så ner vi ätit klart vände vi på klacken och började gå neråt igen. Nervägen var stundtals väldigt påfrestande för benen och jag önskade ett flertal gånger att det skulle börja toksnöa och jag skulle ha mina Salomon-lagg fastspända under fötterna!

Picknick! Lite bröd, lite ost, lite frukt mm. Och så lite rosévin såklart, vi bor ju som bekant i Frankrike...

Aldrig förr har vin varit så gott som efter en tvåtimmar-hajk i bergen!

När vi återvänt hem till lägenheten somnade jag i soffan, fullständigt utmattad. Den lilla tuppluren behövde dock, för annars hade jag verkligen inte orkat sitta uppe och fixa ihop allt det här med nya bloggen, för det tog på det med, om än på ett annat sätt än bergsbestigningen.
Vi har dock fått lite blodad tand och ska eventuellt återvända för att klara av hela berget nästa helg! Då kommer vi ju inte behöva slösa bort första timmen med att irra omkring heller...

Lite utsikt fick vi njuta av, även om vi inte tog oss ända upp!

Barca-bilder!

Som jag nämnt tidigare så tog jag nästan 300 bilder under mina fyra dagar i Katalonien. Tyvärr så blev jag inte nöjd med alltför många samt att jag glömde att ta med kameran på de två mest "värda" ställena att fota på. Men här kommer ett litet urval av bilderna jag tog i alla fall!

Lite utsiktsbilder över den stora staden.

Tjejen på bilden är Kristin som går i min klass här i Aix.

Huvudgatan i Barcelona, la Rambla, var ständigt fullsmockad. Längs gatan fanns det en massa utklädda figurer som stod och gjorde sig lustiga och hoppades på att få lite småslantar, min favorit var nog djävulen (se nedan)!

FC Barcelona, "Mer än en klubb", så står det på Camp Nous läktare. Jag är glad över att jag hann besöka denna Europas största fotbollsarena, men besviken över att jag inte hann se någon match på den. Men tack vare detta har jag ju en utmärkt anledning att återvända hit!

Vi hade väldigt tur med vädret, vilket givetvis förgyllde denna resa lite extra. Bilden till vänster är tagen på en av de där turist-bussarna som vi åkte omkring i för att upptäcka staden.

Sådär ja! Nu ska jag sätta igång och redigera lite bilder från i helgen!

Så här känner jag mig just nu!

Jag är helt slut i huvudet efter att ha fört över alla gamla inlägg till ny-bloggen! Men nu ligger dom här i alla fall.

Har mycket mer att skriva, om det som hänt i helgen, jag har redigerat lite Barca-bilder som ska upp på bloggen osv. Men just nu måste jag nog tyvärr bege mig mot sängen, idag har trots allt varit en ovanligt tung dag (mer om det imorgon) och jag har faktiskt skola imorgon...

Inser att ingen kommer skrolla ner till första-inlägget jag skrev innan jag började föra över de gamla inläggen, så jag länkar väl: klicka här liksom!

Stanna hela året?

Acklimatiseringstiden är över! Jag börjar verkligen, på riktigt alltså, känna mig som hemma här i Aix. Idag sjöng jag i duschen, ett tecken så gott som något?

Det är inte så många dagar kvar här börjar jag känna redan nu, bara si så där 75st tror jag. Och nu har folk börjat inse att jag och Annika "snart" far. Påtryckningarna att vi ska stanna båda terminerna börjar komma från allt fler håll.
Vi trodde att vi egentligen redan gjort vårat val och inte kunde ändra oss, men så för någon dag sedan fick Annika ett sms. Robert hade kollat upp det där och meddelade att vi fortfarande kunde stanna året ut, och det var inte så dyrt som vi i sådana fall hade trott att det skulle vara.

Igår började jag fundera på allvar på det här. Precis som jag någon gång i slutetpå juli på allvar började fundera på om jag verkligen skulle lämna världens största statoil för skola i Frankrike.
Jag har i mitt överfulla lilla huvud börjat väga för och nackdelar mot varandra. Vågskålen är överaskande jämn faktiskt. Jag som hela tiden varit inställd på att det skulle vara slut den 25e januari.

Men eftersom jag döpte den här bloggen som ni kan se ovan så har jag definitivt inte ändrat min uppfattning om sejouren här, än i alla fall...

Brev som värmer!

Sedan jag la upp våran franska adress på bloggen har det dimpt ner två stycken brev adresserade till moi, Annika har fått ett antal fler...

Det första kom från Julia, dagen före blondinduon drog till sydost-asien. Det kan mycket väl ha varit mitt första riktiga brev sen jag slutade brevväxla med mina gamla klasskompisar från Irland (vykort, julkort mm undantagna), vilket var ganska precis tio år sedan. Aldrig förr har jag blivit så glad över nått som någon skrivit till mig, tack Julia!

Det andra brevet kom idag. Eller brev och brev, jag skulle nästan vilja kalla det för paket, en julklapp i förskott! Det var lilla mamsen som stod som avsändare.
Jag försökte givetvis genast öppna det. Det var ett sånt där stort, grönt, vadderat kuvert. Det var dock väldigt väl igenklistrat, så i min iver att öppna det råkade jag slita uppkuvereten bit nedanför där vadderingen börjat. Poff. Det gråa damm-aktiga materialet som fanns där i dalade sakta ner mot golvet likt snöflingor (det närmaste snö jag kommer få uppleva här nere kanske).
I kuveret låg i alla fall några tidningar (Pro Hockey, Knasen och en kryss-tidning), en påse algrens bilar och ett brev. Lilla julafton redan i november!
När jag såg allt det här fick jag lite flashbacks från tiden vi bodde i Kanada/Irland. Då brukade jag få Bamse-tidningar och Zoo-tablettaskar på posten. Inte mycket har ändrats, för jag blev lika barnsligt glad nu som då! Jag ville bara lägga mig ner och börja läsa det där reportaget om Niklas Bäckström som det puffades för på framsidan av Pro Hockey, sen insåg jag att skolan började om åtta minuter, nästan lika kul?

Egentligen publicerat: 2007-nov-08 @ 18:45

Kvällsfika!

Jag vet inte varför, men det här känns helt normalt. Jag menar, vem äter inte baguette med brie-ost till kvällsfika ett par gången i veckan? Gjorde jag inte sånt när jag bodde i Sverige?
Nja, frågan är väl kanske om jag kommer fortsätta med dessa franska manér när jag väl återvänt till kalla norden? Vissa saker kommer jag inte kunna fortsätta med hursomhelst. Jag menar, svänga in på konsum efter jobbet å köpa en flaska vin för under en tjuga, det kommer ju aldrig att hända i alla fall...

Egentligen publicerat: 2007-nov-08 @ 00:53

Måndag, tisdag, helg!

Ja, man brukar väl kalla onsdag för lill-lördag, men det är inte det jag syftar på.

En god vän och granne (vi kan väl säga att hon heter Lisa, för det gör hon ju faktiskt) brukade på onsdagar under gymnasietiden säga: "Imorgon kan man säga att imorgon blir det helg!" Vips kändes veckan inte lika tung när man satt där i blåsofforna och väntade på att första onsdagslektionen skulle börja, helgen var ju trots allt inte för alltför långt borta...

Men här i Aix så känns det nästan som att helgen är nära redan på tisdagen! Tisdagen är ju som bekant min mardrömsdag med sju timmar i streck. Onsdagen känns inte som skola alls tack vare att vi bara har en lektion, fredagen likaså. Torsdag har jag visserligen sex timmar i streck, men lärarern jag har under torsdag/fredag är så otroligt mycket bättre än den på måndag/tisdag, så att dessa timmar känns faktiskt inte jobbiga alls.

Har fått höra att vår elaka (men snygga) språklärare har jättedåligt rykte i hela södra Frankrike och våran braiga lärare är en av dom bästa som finns. Jag kan bara instämma i detta. Det känns nästan som skolledningen har satt ihop dessa två lärare till våran klass för att skapa någon sorts jämnvikt, typ.

Egentligen publicerat: 2007-nov-08 @ 00:41

Tillbaka till Verkligheten II

Utemat i all ära, men idag har vi storhandlat. Mat för 25 euro konkade vi hem på från Ed (typ Willys-aktigt ställe). Det kommer räcka ett bra tag. I Barcelona hade det räckt till en middag för oss båda...

----------------------------------------------------------------------------------
För att svar på Lerners kommentar: Nej, jag har inte klippt mig ;)
Men håret börjar faktiskt vara överallt, så det börjar kanske vara dags att ansa busken en aning. En klippning här är dessutom bara en tredjedel så dyr som hemma, men med mina franskakunskaper just nu så är det frågan hur fan man skulle så ut när man kommer ut därifrån... Hursomhelst så hinner de säkert växa ut igen innan jag har tagit mig hem, om jag nu någonsin vågar gå in hos en coiffeur, som det så vackert heter här.

Egentligen publicerat: 2007-nov-05 @ 20:55

Tillbaka till Verkligheten

Jag har nu avslutat min första skoldag efter lovet. Prov imorrn har jag dessutom. Usch. Jag vill tillbaka till Barcelona istället!

Vad hände där borta i Spanien då? Jag tar det i kronologisk ordning (har du ont om tid gör du nog bäst i att läsa senare...):

31 oktober, ca 23:00

Ryggsäcken är packad. Båda mina mobiler ställda på 05:00. Det sista jag ska göra innan jag går och inkasserar dom där ynka timmarna av sömn är att fylla Mp3:n med låtar. Jag stoppar in Mp3:n i datorns USB-port. Inget händer. Jag provar ca 50 gånger innan jag ger upp. Den vill inte starta heller (och det är ett sprillans nytt batteri i!). Min Mp3 -spelare är död.

Bra start.

Går å lägger mig. Gråter en skvätt inför den musiklösa sjutimmars-bussresan. Buhu.

1 november, 04:00

Klockan ringer. Jag hade lagt mina mobiler på nedervåningen för att jag skulle vara tvungen att kliva upp direkt och inte trycka på Snooze. Därför rusar jag ner fort och stänger av den skräniga signalen. Den lilla ruschen tillsammans med kylan i våran lägenhet gör att jag vaknar snabbt. Klär på mig fort som attan och börjar ställa fram frukost. Inser att min andra mobil inte har ringt (som borde ha ringt först). Tittar på dislayen. 04:03. Mobilen som hade ringt var inte omställde till vintertid. Yippee-kaj-ey. Går och lägger mig fullt påklädd. Sover 57 minuter till.

1 november, 05:00

Vaknar på riktigt och gör alla de där vanliga morgonsakerna. Bestämmer mig för att packa om. Flyttar över allt från ryggsäcken till min väska på hjul. Fyller ryggsäcken med mer saker. På fem minuter har jag fördubblat min packning. Ojdå.

Innan jag promenerar ner till busstationen försöker jag återuppliva min Mp3 en sista gång. Utan framgång.

Vid den här tiden var vi som skulle iväg till Barca relativt ensamma på busstationen. Kände ungefär en handfull av de ca 30 personerna som skulle med.

Efter en långjävla bussresa var vi framme i Barcelona kring klockan ett. Efter en lång promenad och en lång väntetid på vandrarhemmet fick vi tillsist våra rum tilldelad. Jag fick dela rum med Jordan - en kille från skolan, och Emmanuel - en randomfransos ca 45år. Rummet bredvid var ett rum med sex tjejer från skolan varav en går i min klass. Vi i våra rum (minus randomfransosen) gick ut och vandrade omkring i centralaste delarna av staden och försökte komma fram till vad vi skulle tillbringa vår tid i Barcelona med för aktiviteter.

På kvällen gick några ut, men de flesta var för trötta. För mig blev det restaurang med girlsen kring tiosnåret och sedan bums i säng.

2 november, 09:00

Upp för att hinna med den utsökta hotellfrukosten som ingick i priset. Insåg att vandrarhem inte är lika med hotellfrukostar. Åt dock upp den halvhårda baguetten jag blev tilldelad och svalde ner den beska juicen jag fått. Glaset med varm choklad var väl det ända som uppskattades.

Vid elvasnåret kom vi oss till sist ut från vandrarhemmet (ni vet ju hur länge tjejer ska göra sig i ordning...). Det var huuur mycket folk som helst på gatan. Efter ca tre minuter hade våran tiomannagrupp splittrats.

Planen var att köpa en tvådagars biljett till turist-bussarna för att hinna se så mycket som möjligt av staden. Denna biljett fungerade så att det fanns två olika buss-rutter, en för de norra sevärdheterna och en för de södra. Man kunde åka med båda dessa bussar hur mycket man ville, hoppa av och på vid valfria sevärdheter (44 stop sammanlagt) och fick hela saker berättade om alla ställen man passerade på valfritt språk (jag valde inte franska). Bussarna skulle komma var tionde minut.

Nu var det bara så att det ju som sagt var huuur mycket folk som helst. Köerna till dessa bussar var "Balder-på-liseberg-en-fin-lördag-i-juli"-långa! Och en gata någonstans på rutten var avstängd, så det rådde allmänt trafikkaos.

De som jag hade lyckats hålla ihop med bestämde sig därför att ta tunnelbanan till några enstaka sevärdheter istället. Jag letade upp de andra istället och smet in i kön med dem. En timma senare var vi inne i bussen.

Vi tog den södra rutten under fredagen. Vad såg vi på den då? Ja, en massa byggnader som jag nu inte har en aning om vad det var, Hamnen, nått stort slott, Olympia-stadion, OS-byn (Barcelona arrangerade sommar-OS 1992 för er som inte är med på noterna) mm.

Vi = jag, Kristin, Jules och Katie hoppade av två gånger. En gång för att åka upp på berget med en sån där skidliftsaktig sak man kliver in i (ja, jag tappar svenska ord för tillfället) och en gång för att bara vandra omkring nere vid vattnet.

Kanske fem timmar senare hade vi avklarat hela rundan. På vägen tillbaka till vandrarhemmet bestämde vi oss för att äta nått. Och man äter väl som man umgås, så med tre amerikanska tjejer var det väl föga förvånande att det blev Kentucky Fried Chicken. Det fanns väldigt mycket amerikanska matställen i Barcelona, och fler sådana skulle besökas under dessa dagar.

På kvällen var det planerat utgång med samma gäng som hade tänkt ta bussen på morgonen. Gänget höll ihop ungefär lika bra den här gången. Någon orkade inte pga av gårdagens festligheter. Några stycken skulle bara ta en kort tupplur för att orka med kvällen (dessa tupplurar blev på ca 10 timmar...) och vi som var kvar blev allmänt opeppade för att alla andra var så tråkiga. Istället för en barrunda blev det en matrunda som avslutades med en efterrätts McFlurry på donken vid 2-tiden.

Sedan några timmars sömn innan morgondagens aktiviteter skulle sätta fart.

3 november, 09:00

Tror de andra dissade frukosten. Jag hade hursomhelst bestämt mig för att tillbringa dagen på egen hand. Efter samma fattiga frukost begav jag mig iväg för att hoppa på den nordliga turen av turistbussarna. På vägen köpte jag, trots att jag inte var med några amerikaner, en Dunkin Donut för att fylla ut tomrummet i magen. Den amerikanska matkulturen lever ändå kvar litegrann i mig efter tiden i Kanada...
Istället för att vänta i den extremt långa kön vid huvudhållplatsen tog jag en promenad till nästa stop, ca 1km. Där var det bara ett tjugotal som stod och väntade, till skillnad från det tiodubbla på hållplatsen innan. Trots att jag var själv dröjde det inte länge innan jag fick någon att prata med, de som slog sig ner bredvid mig visade sig var svenskar. När de hade hoppat av pratade jag football med en engelsman som satte sig intill mig (inte soccer, som de amerikanska tanterna bredvid oss sa).

Fotboll ja, det var anledningen till att jag gett mig iväg ensam. Mina amerikanska vänner kunde inte bry sig mindre om den sporten och jag hade planerat att hoppa av vid Camp Nou, Europas största fotbollsarena. Väl där tog jag rundturen inne i arenan, besökte muséet och såg på när spelarna lämnade sin träning i sina svarta spelarbilar.

3 timmar senare var jag åter på bussen för att se klart resten av turen.

Efteråt återvände jag till vandrarhemmet för att vila, vilket behövdes. Jag hade lyckats få en ordentlig huvudverk och kvällen skulle bli väldigt lång.

Det nästa intressant som hände under detta dygn var att vi (=jag, Kristin, Ashely, Laurie och Filip) besökte någon känd fontän som spelar musik och har värsta showen på kvällarna. Vi tog tunnelbanan och han med den sista föreställningen för kvällen. Detta var tydligen jättenära där min gamla klasskompis Veronica bor för tillfället - henne återkommer jag till senare... Fontän-grejer var i alla fall jättefin, ett klassiskt vykortsmotiv. Tyvärr hade jag för första gången inte med mig kameran.

Efter fontänen, ca 22.00 tog vi en sen middag på en liten krog. Vi tog alla någon form av Paella - den amerikanska sviten var bruten.

Det skulle bli utgång ikväll, men mitt huvud värkte fortfarande, så jag försökte lägga mig och sova bort det onda, kvällen hade ju trots allt knappt börjat med barca-ögon sett.

Efter ett glas vin på taket av vårat vandrarhem lämnade jag mina amerikanska vänner och vandrade iväg solo på Barcelonas gator. Nej - jag gick inte ut på en privat liten krogrunda, utan jag gick för att träffa Virre&Co! Min kära gamla klasskompis från högstadiet pluggar nämligen i Barcelona tillsammans med Ylva, som i princip räknas som granne till mig hemma i Sverige. Rikard (Ylvas lillebror, jämngammal med mig för er som inte har råkat ut för honom tidigare) var på besök också.
Så vi fyra: jag, en gammal klasskompis, och två grannar från Sverige gick ut och festade i Barcelona! Vad är oddsen för det?

Efter en väldigt rolig kväll återvände jag till vandrarhemmet. Klockan hade börjat närma sig fem och utcheckningen var senast 11:00. Det blev inte så många timmars sömn den natten...

4 november, 09:30

Ni minns kanske att jag hade huvudverk kvällen innan? Gårdagens aktiviteter hade inte lindrat detta symtom så att säga. Jag sket fullständigt i frukosten och lade beslag på duschen. En varm dusch kändes ljusår mer lockande än en stel baguetthalva.

Efter att ha plockat ihop mina saker var det dags att lämna vandrarhemmet, men inte staden. Bussen skulle inte gå förrän 16:30, så vi hade gott om tid att hitta på något ytterligare.

Efter att ha lämnat all packning på bussen och ätit en Subway-frukost stack jag Anabelle och Danielle iväg till Park Güell, en gigantisk park där det står massa saker som den där tokkända Barcelona-arkitekten Gaudi har gjort. Metron tog oss ganska nära parken, det var bara det att den där sista dryga halvkilometern vi var tvungna att gå var uppför. Slalombacke-style (svart lutning alltså, inte som familjebackarna...).

Danielle höll tokhögt tempo, jag försökte hänga med och Anabelle halkade efter. Tillslut lyckades vi dock ta oss upp till toppen och vi strövade runt i parken i typ en timme. Hur mycket cool arkitektur som helst. Tyvärr låg kameran inlåst i en buss ca en mil bort.

Efter att ha återvänt till centrala stan hade vi två timmar kvar av vistelsen. Tjejerna skulle ta farväl av lite kompisar från USA som också var i stan. Själv gick jag och köpte mig en gigantisk glass och strövade omkring. När jag gick där och njöt av glassen och värmen ringde mamma och under samtalet fortsatte jag bara att gå utan att tänka efter vart. När jag la på var jag helt lost, men efter tio minuters ytterligare promenad hittade jag ut till hamnen.

Efter att ha tagit mina sista farväl av Barcelona satte vi oss i bussen för en lååång hemresa. Hemresan tog dryga timman längre än ditresan. Hurra.

5 november, 01:00

Jag kommer hem och dör av utmattning på Annikas säng (nej, hon låg inte och sov där, hon satt vid datorn). Jag berättar lite om resan i mitt koma-liknande tillstånd, hon berättar om sin. När jag berättar det tragiska som inträffade, dödsfallet av min Mp3 alltså, så måste Annika givetvis prova om den verkligen är trasig.

Givetvis funkade den då helt plötsligt. Och den har gått som tåget varje gång jag har provat trycka igång den idag. Ball.

Smått och gott:

• Under resan hade jag kameran runt halsen hela tiden, förutom vid de två tillfällena jag verkligen ville ha den. Bra gjort Tobias! Men lyckades ändå knäppa av ca 300 bilder, jag ska bara redigera litegrann före jag lägger upp dem här.
• Det var tokmycket svenskar i Barcelona. Under fem timmar i Barcelona hörde jag fler på gatan som pratade svenska än vad jag gjort under mina sammanlagt fem veckor eller nått sånt i Aix hittills! Värst var det inne på Camp Nou, uppskattar att jag hörde drygt hundra olika svenskar där inne...
• Jag gillade knarklangarnas stil i Barcelona. De stod ute på gatorna och viskade ut till allmänheten vad de hade på sig. På en gata hörde jag från alla möjliga håll lite diskreta "Hasch... hasch... hasch"-viskningar. Lite som en acapella konsert med massa pårökta lodisar.
• För att fortsätta med den olagliga verksamheten så tyckte jag att det såg roligt ut när alla snubbar som skulle sälja "piratkopior" på typ handväskor och dylikt la upp sina varor efter promenadgatorna. De la allting på en filt. Filten hade snören fastknutna i alla fyra hörn. Dessa snören löpte samman till ett som snubben i fråga stod och höll i hela tiden, så att han när som helst kunde lyfta upp sina grejer som i en kappsäck och löpa iväg, ifall farbror Blå skulle komma på besök!

Jag hade verkligen jätteroligt i Barcelona, vill absolut tillbaka någon gång, mest för att besöka Camp Nou igen, då under en match givetvis. Vad sägs om typ April kanske, någon som vill haka på?

Egentligen publicerat: 2007-nov-05 @ 20:49

Två anledningar färre att längta hem

Jag lånade den sus, hoppas det är okej!
Den ovannämde började hennes inlägg "Det här är mina favoritblondiner." Det påståendet gäller naturligtvis mig också. Som jag har saknat dessa två under min tid här i Frankrike.
Idag åkte dom iväg, långt bort, till ett ställe där invånarna har snea ögon. Avståndet mellan oss ökar med massor med mil bara under tiden jag skriver detta inlägg. Men även om avståndet ökar så känns det ändå som om vi kommer närmre varandra på något konstigt sätt. Nu är vi alla ute i världen och reser och jag kan inte längre längta hem efter dom.
Julia kommer hem nån vecka före mig, men Tove, henne kommer det dröja innan man ser.
Men även om stan är två fina flickor fattigare för tillfället så finns det många andra där hemma som jag saknar med jämna mellanrum...

Och på tal om Julia, i förrgår fick jag mitt första brev i våran franska lilla brevlåda. Det värmde. Det var nog första gången det här milleniet som jag fick ett handskrivet brev (icke-vykort), hur trevigt som helst faktiskt!

Och på tal om att fara ut och resa, jag drar till Barcelona på åtta timmar, så det är väl bäst att jag får mig lite skönhetssömn först! På återhörande, troligtvis när jag återvänt från Spanien...
Egentligen publicerat: 2007-okt-31 @ 21:59

Diverse nedräkningar

Jag och Annika har ju våran Excel-kalender som jag har nämnt tidigare någon gång i bloggen. Där har vi en nedräkning till den dagen då skolan slutar, den 25 januari alltså.

Jag tog mig en liten titt på vad som står inskrivet i våran lilla kalender och kom fram till följande små nedräkningar:

1 dag kvar, tills jag är i Barcelona.

5 dagar kvar, tills jag är hemma igen. (hemma = Aix)

15 dagar kvar, tills Brittany fyller år.

28 dagar kvar, tills vårat första prov i fransk Historia.

44 dagar kvar, tills Sofia och Carina kommer på besök.

50 dagar kvar, tills jag är hemma igen. (hemma = Sverige)

66 dagar kvar, tills jag är hemma igen. (hemma = Aix)

86 dagar kvar, tills jag slutar skolan.

Och ska jag ge mej på en gissning, så är det:
92 dagar kvar, tills jag är Hemma igen. (Hemma = Strandvägen 48, 930 15 Bureå, SWEDEN)

Som ni ser finns det många ställen jag kallar hemma just nu. Men hemma med stort H är fortfarande det där vita huset med röda knutar uppe i norr.

Om Barcelona och att gifta sig med gangsterbrudar!

Idag bestämde jag mig. Det blir en trip till Barcelona för min del. Egentligen hade jag nog bestämt mig hela tiden, även om det fanns en del starka argument för alternativet.

Men nu blir det så här att på torsdag klockan 6 på morgonen (!!!) så avgår bussen som ska ta mig till Katalonien. Återvänder gör jag någon gång söndag natt, typ några timmar före skolan börjar på måndag i alla fall...

Jag far egentligen till Barcelona utan att veta alls vad jag ska göra, har ingen som helst aning om vad som händer. Resebyrån har väl ordnat något sorts program för dagarna eftersom det följer med en guide, men mer än så vet jag inte. Jag resonerar dock som så att i en stad som Barcelona kan man väl inte ha tråkigt?

Barcelona som stad kändes i alla fall mycket mer lockande än Nancy och Strasbourg i Norra Frankrike. För dit ska nämligen Annika, Robert och Brittany. Det starkaste argumentet för att följa med dom var väl just att följa med dom, för med trevligt sällskap blir ju vilken resa som helst rolig. Men jag hittar säkert bra folk att vara med i Barcelona också, jag känner i alla fall ett par tre stycken som jag vet ska med på resan.

Och på tal om trevligt sällskap, Brittany verkar tydligen tycka att jag är ett väldigt trevligt sådant! Hon vill nämligen att jag ska gifta mig med hennes syster så jag blir en del av hennes familj! Hon gjorde dock inte det bästa jobbet med att marknadsföra lillasyster. Visst, det började bra: 19 år, väldigt söt, "pretty cool" osv. Men sedan tillade hon av någon anledning att hon åkte dit för rattonykterhet i sommras och fick skaka galler under ett par dagar. Visst har det kanske blivit lite inne med det på nått konstigt sätt efter fröknarna Paris Hilton och Nicole Richies blixtvisiter bakom lås och bom, men hallå?

Hursomhelst känns Brittany lite som den där coola storasystern jag aldrig haft, så jag skulle verkligen inte ha nått emot att fira framtida jular å sånt i hennes sällskap, men vi får väl se om det blir någon blind date med lillasystern på andra sidan Atlanten...

Egentligen publicerat: 2007-okt-30 @ 01:55

En månad avklarad!

Bloggen heter ju numera Fyra Månader I Frankrike. Nu har en av dessa månader passerat.

Vi har alltså avklarat den första milen i vårat maraton, en sträcka lagom för att få upp det rätta flåset. Det känns som vi har sprungit på ett bra tag, samtidigt som jag fortfarande kan höra ljudet av startskottet eka i mina öron. Nu har det blivit dags för första vätskekontrollen, och jag velar lite. Vatten eller sportdryck?

Näe, nu lägger jag undan sportmetaforerna innan jag trasslar in mig alldeles för mycket!

Det jag ville säga, för er som inte förstod, var att det känns som vi har varit här väldigt länge, livet har verkligen blivit till en vardag, samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss som vi anlände. Tre veckor i skolan har gått i skolan och det känns som att jag har kommit in i "systemet" nu, eller vad man ska säga. Vätskekontrollen jag syftade på är vårat första lov och vattnet/sportdrycken är de två alternativen jag har att sysselsätta mig med under dessa lovdagar. Busstur till Barcelona eller tågtrip i östra delarna av Frankrike. Måste bestämma mig idag, får väl kanske lotta eller nått!

Vad har jag då lärt mig under denna månad? Hur har Tobias förändrats egentligen?

Jag vet inte riktigt om jag har något bra svar på dessa frågor faktiskt.

Jag har givetvis blivit lite bättre på franska, men nog drastisk skillnad märker jag inte än. Förväntar mig dock en exponentiell utveckling, ni vet, en sån där kurva som går ganska lite uppåt i början för att sedan skjuta i höjden jättesnabbt. Som en backhopparback om jag ska fortsätta med mina sportmetaforer. Frågan är bara om fyra månader räcker för att nå den där branta delen på kurvan?

Att flytta hemifrån ger givetvis en helt annan livsstil än vad jag hade innan. Men laga mat, städa och tvätta är ju inget nytt direkt, det blir bara annorlunda att måsta göra det själv hela tiden. Det är dock mer bara en vanesak än någon ny lärdom.

Den enda saken jag på rak arm kan säga att jag verkligen har lärt mig under den här tiden är innebörden av ordet hemlängtan. Jag har aldrig i mitt liv haft hemlängtan förut, men det erkänner jag villigt att jag har haft under de senaste veckorna. Absolut inte en konstant hemlängtan, men vissa dagar har bara varit som en enda lång "vad-fan-gör-jag-här-egentligen?"-tanke.

Jag fick frågan av Magda, som på ett par månader ska iväg på en liknande grej, om det här var det bästa jag har gjort i mitt. Jag svarade att jag skulle avvakta med att svara på det tills alla fyra månader har gått. Men om jag ska ge ett preliminärt svar så låter det som följer:

Nej, det här är inte det bästa jag gjort i mitt liv. Jag gillade verkligen mitt liv i Skellefteå. Det här var ju faktiskt inte ens min ide, jag hakade bara på för att jag inte hade något bättre för mej! Men även om det kanske inte är det bästa jag gjort i mitt liv så vill jag absolut inte ha det ogjort. Jag ångrar inte på något sätt att jag hoppade på det här tåget. Jag inbillar mig själv att jag kommer återvända hem med ryggsäcken full av nyttiga erfarenheter och roliga minnen. Och jag har ju trots allt ganska roligt här nere mellan dom där "vad-fan-gör-jag-här-egentligen?"-dagarna ...

Jag vet också att jag kommer sakna det här stället en hel del då jag åter vandrar omkring på gågatan i schtaan istället för mellan de gigantiska träden på Cours Mirabeau. Med risk för att låta som att jag har gått å blivit alkis så finns det ju vissa friheter här som jag kommer bli berövad på då jag flyttar hem. Det mest irriterande kommer nog vara den där 20års-gränsen på krogen. Här existerar inte ens ordet åldersgräns vad jag vet. Men det jag saknar mest hemma är vännerna, och även om det finns mycket bra folk här hinner man inte bli lika tajta på bara 3-4 månader.

Jag vet att det här blev ett väldigt långt inlägg, men tro mig, jag hade kunnat fortsätta trådarna jag har påbörjat ett par A4-sidor till! Men dom tankarna och funderingarna kommer säkert dyka upp i något framtida inlägg istället...

Ja, som sagt, jag har nog ganska roligt här nere trots allt!

Egentligen publicerad: 2007-okt-29 @ 01:10

Blondiner är slampor!

Blondiner har det inte lätt. Över hela jordklotet skrattar man åt dom, idiotförklarar dom och skämtar om deras ointelligens och slampighet.

Här i Frankrike är dock klimat kring dessa vackra varelser lite extremare. Fransmännen verkar nämligen ha tagit alla dessa skämt på allvar, som om de var hämtade ur Illustrerad Vetenskap eller nått!

Redan efter första gångerna vi var ute här i Aix fick jag höra av Annika att dom franska killarna, för att uttrycka mig lite diskret, var en aning mer rättframma än de svenska gossarna. Rakt på sak, inga krussiduller så att säga. Annikas tjejkompisar hade dock inte samma upplevelse. Simone, en brunett från det stora landet på andra sidan pölen, fick bara snacka politik med alla killar hon träffade på krogen!

(fransmännen älskar att prata politik)

Efter ett par veckor här kom svaret från en av Annikas kompisar i Sverige. Blondiner i Frankrike betraktas som slampor. Punkt slut. Vissa får tydligen rådet att färga håret före dom kommer hit, bara för att slippa all uppmärksamhet.

Allt det här hände för dryga veckan sedan, så varför skriva om det nu? Jo, för igår då vi var på väg till skolan hände någonting som åtminstone jag tyckte var väldigt kul.

När vi vandrade upp dom sista femtio meterna mot skolan längs Rue Gaston de Saporta passerade vi ett gäng killar/män som jobbade med att rengöra gatorna. En av dom, kanske i 30-40års åldern, stannade plötsligt upp och tittade på Annika.

Nej, tittade är fel ord.

Hans spärrade upp ögonen så mycket att det nästan såg ut som att de skulle trilla ner i papperskorgen han bar framför sig. Han stod helt stilla men hans nacke var framsträckt, som för att komma närmare det han beskådade. Ögonen lyste verkligen. Sakta slickade han sig om munnen. Det var verkligen som då jag i mina fetaste år passerade ett konditoriskyltfönster. Mannens stirrande ögon drog sig varken mot någon urringning eller bakdel, utan det var det blonda hårsvallet han stod och dregglade efter.

Vi vandrade vidare. Annika märkte ingenting, jag började gapskratta, rätt ut i luften.

Den killen skulle verkligen få en total härdsmälta om han någonsin besökte Sverige. Mental Breakdown. Jag kan verkligen se hur han faller ihop på gatan i något som liknar ett epilepsianfall. Väl inne på sjukhuset skulle hans tillstånd försämras varje gång de blonda sjuksköterskorna tittade till honom. Stackars kille.

Nä, fransmän skulle ha det jobbigt i Sverige. Precis som blondiner har det jobbigt här.

Egentligen publicerat: 2007-okt-27 @ 00:39

Mina fördomar slås i spillror!

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid med diverse olika amerikaner under veckorna här i Aix har den bilden man har av amerikanska ungdomar inte förändrats mycket alls. Collegefilmerna visar typ den sanna bilden.
Igår slogs dock många av mina fördomar sönder och samman, vad gäller ett annat folkslag, nämligen dom där lustiga sakerna vi kallar för norrmän!
Vi hade nämligen besök av en fin norsk jänta vid namn Ingeborg igår. Det blev en trevlig kväll, vi bakade chokladbollar, Robert kom förbi osv. Men ju mer vi pratade med denna Ingeborg, ju fler fördomar om våra grannar i väst fick jag ta och kasta i sopkorgen.
Att dom har samma skämt om oss som vi har om dom (svenskevitsar istället för norgehistorier), det hade jag koll på, men att det även gällde deras språk hade jag ingen aning om.
Banan på norska heter banan - inte guleböj! Dom säger däremot att banan heter guleböj på svenska, dom är allt bra konstiga va?
Ord efter ord betade jag och Annika av och inget stämde. Fick dock lära mig några nya ord av Annika som vi svenskar tror att norrmännen använder, men de är väl inte värda och lägga på minnet eftersom de ändå inte stämmer. Klumpesnusk betyder ju tydligen inte gruppsex på norska, if you see what I meen...

Förutom att hon sabbade min bild av norrmännen totalt så var hon väldigt trevlig. Född det eminenta året 1989 var hon också, dock med bara några dagars marginal, så hon var alltdå dryga tre månader äldre än mig.
Av alla jag har träffat hittills på Institutet är jag fortfarande yngst, det är med andra ord precis som det alltid varit!

Egentligen publicerat: 2007-okt-26 @ 23:52

Kort Uppdatering

Sitter och väntar pa sista lektionen före lovet nu, ska bli skönt med lite ledighet.
Vad som händer är ännu inte riktigt spikat. För min del finns det 2 heta alternativ.
1. Fara 4 dagar till Barcelona.
2. Fara med Robert o Brittany pa en liten traintrip i Frankrike.
Det fanns gott om platser kvar till Barca, sa jag behöver inte bestämma mej än, men det lutar nog not Spanien för min del. Annika däremot, hon verkar inte alls vilja, sa jag far nog själv isf (känner nagra andra som ska dit ocksa...).
Men de skulle ju faktiskt vara minst lika roligt o hänga med amerikanerna pa deras utflyckt, troligtvis blir nog det mkt dyrare. Och jag vill faktiskt gärna till Spanien.
Framtiden far utvisa vad som händer helt enkelt...

Läget här "hemma" i Aix är väl sadär. Kylan vi hade är borta men har nu bytts ut mot regnväder. Gillar dock regnet lite bättre.

Nu ska jag springa iväg pa lektion! Hoj!

Egentligen publicerat: 2007-okt-26 @ 11:39

Brev hör hemma på 1990-talet, men det skulle ju vara kul att få något annat än reklam i lådan för en gångs skull...

Okej, här är våran adress, vet inte om jag här nämnt den tidigare men...
Det är Annika som har ritat (big surprise, va?). Hon har redan fått tre brev i lådan, jag står kvar på noll.
Så hittar ni minsta lilla anledning till att skicka nått till den här adressen så tveka inte!

Ps. Portot kostar bara 11kr!

Egentligen publicerat: 2007-okt-25 @ 00:53

Helsvensk kväll!

Idag åt jag och annika köttbullar och makaroner till middag. Sjukt svenskt. Jag var riktigt lycklig. Dessutom hade vi ingen baguette till som vi alltid brukar ha annars, det kändes nästan svenskt bara därför!
Efter middagen så satte jag mig vid datorn och surfade runt på lite allmänt svenska sidor, pratade med några härliga svenska kompisar och lyssnade på svensk musik. Hur gick då detta till? Jo, Annika har fått en sån där trådlös-internet grej hitskickad från sin pappa, och av dom ca 25 uppkopplingarna den hittade i vår lägenhet var det en som inte var låst. Eureka!
För att göra kvällen ännu svenskare ska jag snart fara till min svenska kompis Peter. Han har besök av två svenska tjejer. Det kan väl nästan inte bli mer svenskt än så här när man befinner sig i södra frankrike? ^^

Egentligen publicerat: 2007-okt-23 @ 20:00

Detaljer II

Här kommer ett till inlägg med sånna där småsaker som inte är värda ett eget inlägg här på bloggen...

• Vin är billigare än vatten här. Jag har köpt en flaska vatten här en gång, mest för att ha en vattenflaska jag kunde gå och fylla på varje dag. Den flaskan kostade mej 2,5 Euro. Vin däremot, det har vi väl köpt en 3-4 gånger nu, och inte ens den dyraste flaskan kostade 2,5 (inte för att vi väljer ur dyr-hyllorna, men lycka till att hitta en vinare för under en tjuga på systemet!). Och då innehåller ändå vinflaskorna mer än dom 50cl som min lilla Evianflaska kostade...
  Plötsligt känns Jesus lilla partytrick inte lika häftigt...
  
  
• På alla mackar och korvställen runt om i vårt avlånga land kan man inhandla något som heter "French Hotdog". Alltså en varmkorv nerstoppad i ett baguettebröd med hål i, typ. Jag har aldrig egentligen reflekterat över hur denna delikatess fick sitt namn, men nu vet jag, typ. Beställde nämligen något som hette "Hotdog" idag. Då fick jag just en varmkorv nerstoppad i ett baguettebröd med hål i. En French Hotdog är helt enkelt vad fransmännen kallar Hotdog.
  Men det som förvånade mig med köpet var att korven var röd. Såg precis ut som dom där konstiga korvarna danskarna proppar i sig. Skumt.
  
  
• Inne på toan i våran lägenhet skruvar man på varmvattnet från sig och kallvattnet mot sig. Brukar det vara så? Är jag bara 18 år sen med att göra denna upptäckt? Eller är det faktiskt så att våran lägenhet är lite udda?
  Ola, om du är här inne å läser så borde du väl kunna svara på det?
  
  
• Mme Thirion, ni vet, snygg-lärarn jag skrev om efter första veckan. Hon är värsta Dr. Jekyll & Mr. Hyde (ja, jag vet att jag skrev samma sak om Annie i receptionen)!
  Mme Thirion ser väldigt snäll ut, och är det oftast, med ett undantag: Amerikaner!
  Hon hatar verkligen amerikaner.
  Nu ligger det till så här att vissa av Amerikanerna i våran klass egentligen blev placerade i en Nivå-1 grupp efter provet, men deras universitet hemma i Kalifornien tvingar vårat institut att flytta upp dom för att skolan ska låta dom stanna. Däri ligger grunden till hennes hat iaf.
  Även om vissa av amerikanerna ligger i topp i klassen så drar hon ändå alla över en kam och påminner dom allt som oftast att dom hör hemma i en lägre nivå, att dom måste plugga mer för att dom inte ska sinka oss andra osv. En lektion i början upprepade hon detta ca 15ggr!!
  Men mot oss andra är hon som sagt för det mesta snäll!
  
  
• Min andra lärare, Mr. Tissot är däremot en stjärna på alla sätt och vis. Ett riktigt frispråkigt charmtroll på dryga 55 år. Han uttrycker öppet sina åsikter om sport (rugby är en sport för män och fotboll en sport för kvinnor), berättar gärna om alla sina kvinnor (han hade två olika dejter i helgen), och tycker att det är lite hemskt att Angela i våran klass är vegiterian och därmed aldrig äter kött (vilket står högst upp på hans önskelista). Han blir däremot lättad då han hör att hon dricker alkohol i form av vin (vilket kommer på en god andraplats på samma lista).
  Lektionerna med Mr. Tissot är aldrig tråkiga.

Egentligen publicerat: 2007-okt-23 @ 19:46

Franskt Telefonnummer!

Nu har Tobias skaffat sig ett franskt telefonnummer, detta lyder som följer: +33642473761
Jag kommer dock fortsätta ha mitt svenska nummer igang sa mycket som möjligt, har nämligen med mej 2st mobiltelefoner... sa sa här ligger det till:

Ringer ni mej pa det nummret sa slipper jag betala, men det blir dyrare för er.
SMSar ni mej e de typ ingen skillnad, men jag läser de nog snabbare pa mitt nya nummer.
Kan dock hända att jag svarar pa SMS med mitt gamla, tror att Annika har kommit fram till att de e billigare...

Glasklart?

Nu är det bara att ni hör av er! ;)

Egentligen publicerat: 2007-okt-22 @ 16:38

Nordliga Vindar

För er som tror att vi bor i ett varmt semesterparadis nära medelhavet, sa kan jag avskriva den myten direkt!
För tillfället e de svinkallt här. även om inte graderna visar lika kallt som d¨r hemma sa känns de jävligt kallt iaf! Ni vet, den där metrolog-bullshiten om nordliga vindar och annorlunda luftfuktighet... I'm starting to belive that now!

Jag sitter iaf just nu i min svenska vinterjacka och funderar pa hur manga tjocktröjor ja ska ga och köpa idag...

Egentligen publicerat: 2007-okt-22 @ 10:56

Svenskan - Världens mest logiska språk?

Robert Gunn, ni vet, han från Georgia som jag skrivit om nån gång tidigare i bloggen, är väldigt intresserad av det svenska språket. Innan han kom hit till Frankrike var svenska det enda språket han på allvar försökt lära sig tidigare. Han har bott ett tag i Göteborg, så han kan en del svenska...

Innan jag går in på hans åsikt om att svenskan är världens mest logiska språk ska jag bara ge ett intressant exempel på vad Robert går runt och funderar på om dagarna (och som jag nu också börjat fundera på):

I svenska har ordet "såg" två vitt skilda betydelser.

Betydelse 1: Dåtid av verbet se.

Betydelse 2: En sån där grej man delar på träbitar med.

Dessa två betydelse har verkligen inte någon sammankoppling alls. Inte ens den mest långsökta förklaringen kan binda ihop orden till samma ursprung, de råkar bara blivit tilldelade samma bokstavskombination som kännetecken, eller hur?

Översätt nu båda betydelserna till engelska. Voila! Såg & såg är på engelska saw & saw. Även i engelskan har dessa två ord helt utan anknytning till varandra fått samma bokstavskombination som kännetecken. Jättekonstigt!

Kan någon vara snäll och förklara detta! Jag och Robert undrar...

Nu till det svenska språket.

Robert har gjort oss uppmärksamma på hur logiskt det svenska språket är. Han säger det med blandade känslor. Dels tycker han att det är väldigt roligt hur många ord i svenskan är uppbyggda, men det känns även som han är lite nedlåtande mot vårat modersmål, som om det var ett lite fattigare språk.

"Ni har bara kommit på några få ord, sen bygger ni nya ord utifrån dessa", da han igår, på engelska dock.

Jag ska ge lite exempel på vad han menar, så förstår ni kanske hur roligt vissa ord låter i en engelskspråkig människas öron, jag presenterar orden som följande, engelska/svenska/direktöversättning tillbaka till engelska:

Hospital - sjukhus - sickhouse

Straw - sugrör - suckpipe

Uncle - morbror - motherbrother

Ja, ni fattar grejen. Nu när jag gjort er uppmärksamma på detta fenomen kommer ni kanske börja tänka mer och mer på det I eran vardag. Jag och Annika kommer på nya sånna här ord ganska ofta nu. Men vi kanske har lättare för det just nu då våra hjärnor är lite språkligt schizofrena...

Egentligen publicerat: 2007-okt-22 @ 10:52

Mitt liv som hora!

Nej, jag har inte börjat sälja mej själv, CSN-pengarna räcker än så länge...

Idag, med hjälp från min blonda rumskamrat, har jag äntligen insett vad mitt namn betyder (hon tänker verkligen till ibland, trots sin hårfärg)!

I sånna där namnböcker där det står namns betydelser, ursprung, antal som heter det, och övrig bullshit tycker jag mig minnas att Tobias betyder Gud är god, typ på något fornhebriskt språk eller dylikt. I dagens verklighet är dock betydelsen mycket mer ogudaaktig.

Här i Aix pratar jag om dagarna mest engelska, tvåa kommer svenska, och sen blir det väl lite franska också. Lite smått ironiskt, men så är verkligheten just nu. När vi flyttar tillbaka hoppas jag att alla tre språket ska ligga på en relativ jämn användningsnivå.

Men tillbaka till det här med mitt namn. Eftersom det snackas mycket engelska så har jag åter vant mej vid att tilltalas som jag gjorde åren vi bodde utomlands. Tobias med engelsk uttal helt enkelt. Om man dissekerar mitt namn med detta uttal blir resultatet mindre smickrande:

To - buy - ass.

Kort sagt, precis det yrket som prostituerad går ut på. Jag kan nästan höra hallickarna borta i Amsterdam viska till ett gäng torskar från London: "Are you here to buy ass?"

To - buy - ass.

Tack mamma!

Näe, tycker faktiskt det är ganska roligt, det jag är mest chockad över är att jag inte upptäckt detta tidigare i mitt liv, särskilt med tanke på hur mycket jag faktiskt kallats för Tobuyass och inte bara Tobias.

En varning är dock härmed utfärdad till alla blivande föräldrar. Nu vet ni iaf vilka tråkningar eran lilla gullgosse kan råka utför om ni ger honom namnet Tobias. Hur partisk jag än må vara så hamnar namnet iaf inte riktigt i den grupp av namn som man absolut inte ska döpa barn till längre, ni vet, Ulla, Britta och Dick...

________________________________________________________________

Och en till sak. Jag hade egentligen tänkt ha det här som ett annat inlägg, men sen kom jag på att de passade in ganska bra under den här rubriken också...

Idag, lördagen den 20e oktober, har jag haft min första riktiga bakfylla. Hipphurra.

Då förstår ni ungefär hur min dag har varit.

Och hur min gårdag var också för den delen.

Hur går då detta ihop med rubriken "Mitt liv som hora"?

Jo, anledningen till detta tillstånd stavas, i alla fall till en viss del, "Fuck the dealer". Ett kortspel som helt enkelt går ut på att inte bli dealer vid fel tillfälle, då kan det bli lite för mycket av det goda. I got pretty fucked, kan man nog lugnt säga.

Kanske ska vi börja kalla spelet Fuck To-Buy-Ass?

Gårdagen blev dock väldigt kul, men idag har jag legat och grämt mig själv lite över att jag inte var bättre på det där spelet...

Egentligen publicerat: 2007-okt-22 @ 10:50