Bloggen heter ju numera Fyra Månader I Frankrike. Nu har en av dessa månader passerat.
Vi har alltså avklarat den första milen i vårat maraton, en sträcka lagom för att få upp det rätta flåset. Det känns som vi har sprungit på ett bra tag, samtidigt som jag fortfarande kan höra ljudet av startskottet eka i mina öron. Nu har det blivit dags för första vätskekontrollen, och jag velar lite. Vatten eller sportdryck?
Näe, nu lägger jag undan sportmetaforerna innan jag trasslar in mig alldeles för mycket!
Det jag ville säga, för er som inte förstod, var att det känns som vi har varit här väldigt länge, livet har verkligen blivit till en vardag, samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss som vi anlände. Tre veckor i skolan har gått i skolan och det känns som att jag har kommit in i "systemet" nu, eller vad man ska säga. Vätskekontrollen jag syftade på är vårat första lov och vattnet/sportdrycken är de två alternativen jag har att sysselsätta mig med under dessa lovdagar. Busstur till Barcelona eller tågtrip i östra delarna av Frankrike. Måste bestämma mig idag, får väl kanske lotta eller nått!
Vad har jag då lärt mig under denna månad? Hur har Tobias förändrats egentligen?
Jag vet inte riktigt om jag har något bra svar på dessa frågor faktiskt.
Jag har givetvis blivit lite bättre på franska, men nog drastisk skillnad märker jag inte än. Förväntar mig dock en exponentiell utveckling, ni vet, en sån där kurva som går ganska lite uppåt i början för att sedan skjuta i höjden jättesnabbt. Som en backhopparback om jag ska fortsätta med mina sportmetaforer. Frågan är bara om fyra månader räcker för att nå den där branta delen på kurvan?
Att flytta hemifrån ger givetvis en helt annan livsstil än vad jag hade innan. Men laga mat, städa och tvätta är ju inget nytt direkt, det blir bara annorlunda att måsta göra det själv hela tiden. Det är dock mer bara en vanesak än någon ny lärdom.
Den enda saken jag på rak arm kan säga att jag verkligen har lärt mig under den här tiden är innebörden av ordet hemlängtan. Jag har aldrig i mitt liv haft hemlängtan förut, men det erkänner jag villigt att jag har haft under de senaste veckorna. Absolut inte en konstant hemlängtan, men vissa dagar har bara varit som en enda lång "vad-fan-gör-jag-här-egentligen?"-tanke.
Jag fick frågan av Magda, som på ett par månader ska iväg på en liknande grej, om det här var det bästa jag har gjort i mitt. Jag svarade att jag skulle avvakta med att svara på det tills alla fyra månader har gått. Men om jag ska ge ett preliminärt svar så låter det som följer:
Nej, det här är inte det bästa jag gjort i mitt liv. Jag gillade verkligen mitt liv i Skellefteå. Det här var ju faktiskt inte ens min ide, jag hakade bara på för att jag inte hade något bättre för mej! Men även om det kanske inte är det bästa jag gjort i mitt liv så vill jag absolut inte ha det ogjort. Jag ångrar inte på något sätt att jag hoppade på det här tåget. Jag inbillar mig själv att jag kommer återvända hem med ryggsäcken full av nyttiga erfarenheter och roliga minnen. Och jag har ju trots allt ganska roligt här nere mellan dom där "vad-fan-gör-jag-här-egentligen?"-dagarna ...
Jag vet också att jag kommer sakna det här stället en hel del då jag åter vandrar omkring på gågatan i schtaan istället för mellan de gigantiska träden på Cours Mirabeau. Med risk för att låta som att jag har gått å blivit alkis så finns det ju vissa friheter här som jag kommer bli berövad på då jag flyttar hem. Det mest irriterande kommer nog vara den där 20års-gränsen på krogen. Här existerar inte ens ordet åldersgräns vad jag vet. Men det jag saknar mest hemma är vännerna, och även om det finns mycket bra folk här hinner man inte bli lika tajta på bara 3-4 månader.
Jag vet att det här blev ett väldigt långt inlägg, men tro mig, jag hade kunnat fortsätta trådarna jag har påbörjat ett par A4-sidor till! Men dom tankarna och funderingarna kommer säkert dyka upp i något framtida inlägg istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar